Garðarshólmur

Gardar

 

XVIII
Årsbok för Samfundet Sverige –Island i Lund – Malmö

 

 

Jónas Kristjánsson

 

Förbindelser mellan Island och Sverige genom tiderna[1]

 

 

 

Tre gånger har svenskarna upptäckt Island. De två första gångerna glömde de bort det. Det berodde på hårt öde och andra länders gemenhet och övervåld. Men svenskarnas tredje Islandsupptäckt blev upphov till en långvarig och god kontakt mellan folken. Många strålande ljus har belyst dess väg, vilket vi fått bevis på här i dag. Därför finner jag det lämpligt att säga några ord om svenskarnas tre Islandsupptäckter.

 

„Garðar hette en man som var son till Svávar den svenske; han ägde gårdar på Sjóland (Själland), men var född i Svearike. Han for till Suðureyjar (Hebriderna) för att ta ut sin hustrus farsarv. När han seglade genom Péttlandsfjorden (mellan Orkneyöarna och Skottland) kunde han inte hålla kursen på grund av storm och drev västerut. Han kom till lsland öster om Horn; där fanns då hamn. Gardar seglade  runt landet och förstod at det var en ö. Han kom till den fjord som han kallade Skjálfandi. Där satte han ut en båt och ombord i den gick en man som hette Náttfari och hans träl. Då slet sig båten och landade i Náttfaravík utanför Skuggabjörg. Men Garðar landade på andra sidan fjorden där han övervintrade (och byggde hus); därför kallade han platsen Húsavík. Náttfari stannade kvar med sin träl och trälkvinna; därför heter platsen Náttfaravík. Garðar seglade åter österut och prisade landet och kallade det Garðarsholm.“

 

 

 

Så står det i lagman Haukur Erlendssons Landnámabók, och de lärdaste vetenskapsmännen anser att detta är den korrektaste skildringen av hur Island upptäcktes och först bebyggdes. Det är roligt att tänka sig, att den som först upptäckte Island var en svensk godsägare som hade egendomar i Danmark i stället för en norsk viking och illgärningsman vid namn Naddodur, som inte hade fristad någonstans utom på Färöarna  - men denne Naddodur omtalas som den förste upptäckaren av Island i en del mindre  tillförlitliga Landnamaböcker.

 

Den svenske Náttfari var i verkligheten den förste landnamsmannen. Norrmännen, som kom senare till landet, ville emellertid inte erkänna honom utan ansåg att den norske Ingólfur var den förste. Náttfaris ättlingar í Þingeyjarsýsla – och jag som står här räknar mig som en av dem – hedrar faktiskt hans minne, och vi höll vårt eget speciella Náttfarijubileum år 1970 till minne av att det då var 1100 år sedan han kom till landet. Det gjorde vi fyra år innan de andra höll sitt Ingólfsjubileum på Þingvellir på sydlandet.

 

Man skall inte tro att norrmännens ättlingar minskat Náttfaris förföljelse. Det senaste är , att en av universitetets lärda professorer påstår att Náttfari bara är en klippa ute i havet, ett förstenat nattroll, som följs av två mindre stenbumlingar, hans träl och trälkvinna, som omtalas i Landnámabók. Som tur är kan det bevisas att detta är rent nonsens. Dessa mäns namn, Garðar, Svávar och Náttfari, är nämligen svenska och förekommer inte på norrmän eller islänningar förrän långt senare. Isländska bönder på landnamatiden kan knappast ha varit så beräknande att de gav sin klippa ett svenskt namn – bara för att Landnámabóks författare skulle kunna göra den till en svensk skeppsbruten två hundra år senare. Jag hade inta en aning om att Náttfari var ett svenskt namn – och inte heller att Garðar och Svávar var det – förrän jag låste det i lärda skrifter.

 

Själva namnet Garðarsholm pekar också tydligt på att det är svenskar som varit framme. Svenskar och danskar har nämligen för vana, vilket visar deras högmod, att kalla det holme som andra kallar land. Som exempel är nog att nämna Bornholm, som norrmännen skulle kalla Bornland om de sträckte ut sitt välde dit – vilket Gud förbjude.

 

Låt oss nöja oss med detta on Náttfari, och låt oss tala lite närmare om Garðar Svávarsson. Han skulle tillsammans med sitt husfolk ha kunnat bli den första landnamsmannen, och det hade kunnat bli början till en svensk kolonisation av Island. Men han seglade bort och kom aldrig tillbaka.

 

”Den äger som först finner¨, säger ett isländskt ordspråk, och det har länge gällt om nyupptäckta länder. (Jämför att islänningarna i dag vill fiska lodda vid Jan Mayen därför att de var först att upptäcka denna ”holme” år 1194.) Men Själlands åkrar lockade Garðar till sig, och han slog sig till ro på sina gårdar i Danmark. Han hade en son som hette Uni den danske, Han flyttade till Norge och gick i Harald Hårfagers tjänst. Om honom står det i Landnámabók:

 

”Uni som var son till Garðar som först fann Island for dit på kung Harald Hårfagres råd och ämnade lägga under sig, och sedan hade konungen lovat att göra honom till sin jarl. Uni landade där som nu heter Unaós och byggde sig hus där... Men när folket i landet fick veta vad han hade i sinnet började de göra honom förtret och ville inta sälja boskap till honom eller andra förnödenheter, så han kunde inte bo kvar. – Uni fick uppehälle över vintern hos en man som hette Leiðólfur och kallades Leiðólfur kämpe. Uni fattade tycke för Leiðólfurs dotter Þórunn och på våren väntade hon barn. Då ville Uni ge sig i väg med sina män, men Leiðólfur red efter honom. De råkades vid Flangastaðir och där stred de, för Uni ville inte återvända med Leiðólfur. Några av Unis män föll och han tvingades vända tillbaka, för Leiðólfur ville att han äktade hans dotter och gjordes till arvtagare efter honom. Kort därefter begav sig Uni av när Leiðólfur inte var hemma. Men när Leiðólfur fick veta detta, red han efter honom och de råkades vid Kálfagrafir. Då var Leiðólfur så vred att han dräpte Uni och alla hans följeslagare. Unis och Þórunns son hette Hróar Tungugoði; han ärvde allt efter Leiðólfur och var en mycket mäktig man.”

 

Landnámabók har en hel del att berätta om denne Garðars sonson. Trakten Hróarstunga på Östlandet , där hans far tog land , uppkallades efter honom. Det har funnits en särskild isländsk saga om Hróar. som dessvärre gått förlorad. Hans hustru var Arngunnur Hámundardóttir, Gunnar på Hlíðarendis syster. Det svenska blodet blev således fort utspätt och blandades med de norska landnamsätternas.

 

Under de nästföljande seklen var kontakten mellan Island och Sverige inte mycket att tala om, och jag vill här bara beröra den med några få ord. Vid detta högtidliga tillfälle tycker jag inte att det år riktigt passande att tala vidlyft om fårvaktaren Glámur som brottades med Grettir. Glámur var det starkaste och mest beryktade spöket på Island, både i forna och senare tider; han härstammade från Syrgisdalarna i Sverige.

 

Vid landnamstidens slut grundade islänningarna ett självständigt rike under 39 jämställda hövdingar. Den islandska fristaten blomstrade i nära 350 år, men mot slutet rasade dock svåra stridigheter i landet, och slutligen – år 1262 – ansåg islänningarna att det var bäst att kasta sig i den norska kungens nådefamn. Omkring 1400 följde Island automatiskt med Norge under Danmark, och så förblev det i många århundraden. På den tiden såg man från dansk sida på Norge som en slags drängstuga eller en avkrok av Danmark – och på samma sätt räknades Island som en avkrok av Norge, något av det mest avlägsna och uslaste man kunde tänka sig.

 

De ledande länderna i den nordiska världen var naturligtvis Danmark och Sverige, och Danmark ansågs mest framstående. Danskarna ägde remsor och stycken av olika kringliggande länder förutom Island. Grönland (som de faktiskt tappade bort i två tre hundra är) och Väst Indien, och alla dessa länder ansågs bebos av ett slags halvvildar. Svenskarna försökte förstås bryta danskarnas välde och förde det ena kriget efter det andra mot dem. Efter det så kallade ”fjärde dansk-svenska kriget” och freden i Roskilde 1658 kan man säga att den mesta luften gått ur danskarna och svenskarna blev ledande nation i Norden, en ställning som de sedan behållit. Deras makt var som vi alla vet kolossal under senare delen av 1600- talet och ett stycke in på 1700-talet.

 

 

 

Samtidigt med stormaktsdrömmar och stort krigslarm gick en andlig våg över Sverige och Danmark. Det var den så kallade humanismen. Vad man särskilt strävade efter var att samla gamla urkunder och författa skrifter om sina länders fornhistoria. Men inom detta område var svenskarna mycket illa rustade, för de ägde inte någon nedskriven fornhistoria. Danskarna hade det mycket bättre ställt, som kunde visa upp Saxo, en spränglärd latinman som skrivit de danska kungarnas historia ända från Dan den gamle, som deras land uppkallats efter.

 

Då upptäckte svenskarna Island for andra gången. De fick tag på isländska handskrifter, forna sagor som berättade om konungar och kämpar som hade levat i Sverige under den grå forntiden.

 

När svenskarna vann sin frejdade seger över danskarna i det fjärde dansk-svenska kriget var en ung islänning vid namn Jón Jónsson på väg från Island till Danmark. Han hade blivit relegerad från latinskolan i Hólar för trots mot rektorn och ämnade nu söka upprättelse i sin sak i Köpenhamn. Men på islänningars vis kunde han inte vara utan böcker, och han hade därför med sig några handskrivna pappersböcker , för på den tiden fanns inte annat ån religiösa texter tryckta på isländska. När nu svenskarna fått makten till havs, tog de den danske undersåten Jón Jónsson till fånge och förde honom till Göteborg. Där fanns riksdrotsen Per Brahe, som var en lärd man och gärna ville veta något om innehållet i de böcker Jón Jónsson hade med sig. Per Brahe blev inte så lite glad när han fick veta att det i dessa böcker fanns skildringar av kung Göte av Götland och hans son Rolf och av Yngve Uppsalakonung och hans dotter Ingeborg, som sprack av harm när hon hörde om Hjalmar den Hugstores död, för att inte tala om Bósi, som brottades med trollpackor och låg i bonddöttrarnas armar i varje nattkvarter.

 

Nu inträffade en snabb förändring för Jón Jónsson från Rúgstaðir. Han släpptes ur fängelset och sändes till Uppsala universitet för studier, så att han skulle kunna översätta de isländska sagorna till ett kulturspråk, svenska eller latin. Han blev en högeligen ansedd person i Sverige och tog sitt familjenamn, kallade sig Rugman efter sin födelsegård. I Uppsala tillsattes ett forskningsråd eller Collegium Antiqvitatum, som skulle vara centralen för landets fornforskning. Vid detta tjänstgjorde Jón Rugman till sin död 1679. Efter hans tid arbetade en hel del islänningar där ända in på 1700-talet, ibland flera på en gång. – Svenskarna var först när det gäller att ge ut isländska sagor, särskilt så kallade ”fornaldarsögur”, en grupp romantiska sagor om hjältar och kungar från folkvandrings- och vendeltiden och äldre vikingatiden. De ansåg att dessa sagor var skrivna på fornsvenska, som de kallade ”gamla götskan”. Den första sagan, som trycktes (1664), var Rolf Götrikssons saga, som Jón Rugman haft i sin koffert, når han togs till fånga 1658.

 

En annan islänning som i hög grad gick svenskarna till handa på 1600-talet var Jón Eggertsson, en begåvad men orolig karl, som stod i ständig konflikt med de isländska myndigheterna. Han fick penningbekymmer genom ideliga processer och ansåg sig ha tur, när svenskarna ville ta honom i sin tjänst. ”Vi mutade honom med 80 riksdaler,” skrev Antikvitetskollegiums huvudman, och det var en i hög grad förmånlig affär med tanke på Jón Eggertssons förnäma insats.  Senare  - år 1682  - sände svenskarna Jón till Island för att samla handskrifter. Det ville sig emellertid så illa att samma år sände danska kungen sin ”fornforskare” till Island i samma ärende, och han kungjorde på Alltinget at kungen förbjöd att handskrifter utlämnades till någon annan än till honom. Men Jón Eggertsson tappade inte modet. Han sände män runt i nästan hela landet för att uppleta handskrifter och reste själv i fem veckor på Nord- och Västlandet med fem följeslagare och femton hästar.

 

Det berättas inte lika många historier om Hannes Þorleifsson, som samlade för danskarna, men man kan räkna med att han inte haft sämre lycka eftersom han hade kungen själv bakom sig. Båda samlarna ämnade sedan avsegla med samma danska skepp på hösten, men Jón Eggertsson kom inte på utsatt tid. Somliga menar att han deltagit i dryckeslag med sina vänner, men andra tror att han inte velat äventyra sin bokkista på ett danskt skepp. Hur som helst så var det stor tur, för Hannes Þorleifsson skepp förliste med allt ombord. Ett rikare skepp hade inte seglat från Island på många år föremäler annalerna. Men Jón Eggertsson listade sig ur landet med sitt byte nästföljande år på ett holländskt skepp, och sedan flyttades böckerna etappvis med andra skepp till Stockholm. Lärda män anser att behållningen av denna expedition blev omkring 50 handskrifter, och flertalet av dem finns än i dag välbevarade innanför Kungliga bibliotekets murväggar i Stockholm. Bland dem är några av bibliotekets dyrbaraste klenoder, t.ex. den äldsta bevarade isländska handskriften, Homilieboken, som ibland uppkallas efter Island, ibland efter Stockholm.

 

Men nu tyckte danskarna att de fått nog, och de utfärdade ett strängt förbud mot att ”skrivna Historier och Dokumenten der af Landet (d.v.s. från Island) till främmande bliver avhandlade.” Jón Eggertsson själv blev fasttagen och sattes i tukthus i Köpenhamn, där han fick sitta i tre år. Han anklagades för varierande brott; han skulle ha underlåtit att betala sina skulder, rest med holländskt skepp utan pass, förtalat isländska myndighetspersoner o.s.v. I fängelset fördrev Jón tiden med att skriva olika pappershandskrifter, som Árni Magnússon, den store samlaren av isländska handskrifter och professor vid Köpenhamns universitet, lånade honom. Jón Eggertsson lär ha varit ovan att läsa skinnböcker (pergamentsböcker). Men han passade noga på att framhålla på titelbladet till det han handskrev, att det var ”efter mycket gamla mambrains,” d.v.s. efter mycket gamla pergamentskrifter.

 

När Jón suttit i fängelse i nära tre år lyckades han sända ett meddelande till sina vänner i Sverige och våren 1687 frigavs han tack vare den svenska ministern i Köpenhamn. Svenska Antikivitetskollegiet intygade också att han aldrig skaffat dem isländska handskrifter. Men detta var inte nog. Året efter skrev Johann Hadorph, Anktivitetskollegiets huvudman, till svenska kungen om Jón Eggertsson och framhöll då bl.a.:”Efter denne Jon Eggertsson uti Danmark har utstått svårt fängelse i 3 åhrs tijd för misstanckar att hijt försåldt Manuscripta, och der igenom är i stor giäld kommen, ty hemställes hans kongl. May:t underdånigst om honom kunde bewillias till 50 Rd:s hielp af Collegij medel i Skåne...” Kungen beviljade samma dag 400 daler till inköp av handskrifter och betalning av Jóns Eggertssons skuld. Jón förlänades dessutom 100 daler i gåva. Senare erhöll han löfte om ämbetslön i Sverige dit han begav sig sommaren 1689 med två paket handskrifter, som han skrivit i fängelset i Köpenhamn. Dessvärre  levde han inte nog länge till att bli svensk ämbetsman, för han insjuknade och avled kort efter ankomsten till Sverige. Hans landsmän i Stockholm och svenska vänner tävlade om att skriva minnesdikter om honom som gavs ut i tryck, och fornforskeren Hadoroph fick tillstånd att låta resa en gravsten över honom på rikets bekostnad. I dödsrunan står att stenen är rest på Kungholmens kyrkogård ”till ewigt dödaminne.”

 

När detta gjordes hade forskarna ännu inte ätit av kunskapens träd, och därför satte de så stort värde på dessa gamla isländska folksagor som utspelades i Götaland och Uppland, på Bråvalla hed och Fyrisvall, de ”Nordiska Kämpadater” som Eric Biörner så storslaget gav ut år 1737. Men efter detta dröjde det inte länge innan den oskyldiga urtiden tog slut. Rationalismens och upplysningens tid tog vid, och då miste svenskarna intresset för isländska fornsagor. Då glömde de Island för andra gången.

 

Under 1800-talets romantik upplevde sagorna en kortare blomstringstid. Och det var just i Nordiska kämpadater som Esaias Tegnér i elvaårsåldern fann den ”fornaldarsaga” som han senare skrev om till ett storslaget diktverk. Tegnérs Frithiofs saga blev känd över hela världen och översatt till flera språk.

 

Jag nämnde förut att den första svenska ”Islandsupptäckten” dateras till år 870, då Garðar Svavársson beräknas ha kommit till Húsavík. Och den andra Islandsupptäckten kan dateras till 1658, när Jón Rugman togs till fånga och leddes inför riksdrosten Per Brahe i Göteborg. Det råder mera osäkerhet om den rätta tidpunkten för svenskarnas tredje Islandsupptäckt. Somliga är inställda på årtalet 1772, då Uno von Troil kom till Island med Sir Joseph Banks, eller 1777, när han publicerade sin reseskildring Brev rörande en resa till Island. Då väcktes de svenska naturvetenskapsmännens intresse för Islands egenartade natur, vilket bibehållits fram till våra dagar. Det är nog att nämna namn som Otto Torell eller C.W. Paikull eller – från vårt eget århundrade – den vällkände geologen Sigurður Þórarinsson, som på ett speciellt sätt förenat svensk vetenskap med isländsk naturforskning.

 

Men de gamla goda naturforskarna nådde aldrig fram till hela svenska folket, så därför tror jag det är riktigast att datera den senaste upptäckten, eller Islands återerövring, mycket närmare i tiden och utgå från året 1912, då Albert Engström besökte Island och gav ut sin utomordentligt populära bok Åt Häcklefjäll. Då nalkades också den tid då Island blev ett självständigt och suveränt rike, som kunde räcka ut sina händer och möta Sverige på halva vägen. Under det här seklet har det svenska landnam, som misslyckades på 800-talet, lyckats i andlig mening. Många svenskar har lagt sig vinn om att lära sig det forngötiska tungomålet som ännu talas på Island, och talrika islänningar har uppehållit sig i Sverige, under kortare eller längre period, för studier eller arbete. Svenska språket är sedan länge ett fast undervisningsämne vid Islands universitet och flera andra skolor – och isländska var länge och väl och blir snart åter obligatoriskt ämne i svenskstudier vid svenska universitet. Svenska böcker översättes i mångfald till isländska – och isländska böcker till svenska. Det bör särskilt påpekas, att Islands största författare av i dag, Halldór Laxness, har erhållit det förnämsta litteraturpriset i världen, och det utdelas av svenskar.

 

Nu har svenskarna upptäckt Island för tredje gången och glömmer det aldrig någonsin mer. Och islänningarna har också upptäckt Sverige. Två brödrafolk som sammanknutits med otaliga band, som aldrig kommer at brista.